Somebody take me back to the days.
Finns det en tidsmaskin? Gör det det? Snälla säg att det gör det bara! Jag menar av allting som finns här i världen, har funnits och kommer att finnas måste väl just det gå att hitta nånstans? Ett sätt att komma tillbaka till en plats som man vet att det är omöjlgt att komma tillbaka till. Det går aldrig att få det som det en gång var. Men det går att ta sig till andra sidan jordklotet på ett par timmar, det går att simma över ett hav, det går att cykla till Afrika, det går att genomföra det mesta man vill som känns omöjligt. Men, det går inte att spola tillbaka tiden. Även om man vill och det känns omöjligt, så kommer det aldrig att gå.
Ibland vill jag bara tillbaka, vill verkligen inget hellre än tillbaka. Speciellt nu när hösten långsamt trillar in mer och mer. Alla träd som fanns där utanför med de gröna bladen som den då otroligt varma solen lyste på, börjar bli gula. Allt bara skuggas. På nått sätt. Jag åker förbi då och då, även om jag försöker kan jag inte slita blicken ifrån det. För jag vill se. Bänkarna där vi satt, alla buskar och träd som var i vägen, vi behövde verkligen spana. Får ångest av att se det. Skillnaden mellan nu och då. Och hur det kommer bli mer och mer skillnad hela tiden. Ändå fortsätter jag att titta. Snälla, kan det inte bara finnas ett flygplan som tar en tillbaka på några timmar dit man vill. Ett stopp i det förflutna. Tänk om det fanns det. Det skulle ju ioförsig inte fungera, eftersom att människor då bara skulle försvinna lite hur som helst och det skulle bli helt kaos här i världen. Men jag vägrar att inse det, att det inte går. Sluter mina ögon, kanske till en låt som river upp allt ennu mer, går förbi ställen jag inte borde, tänker tänker tänker och tänker alldeles för mycket, försöker minnas, påminnas o leva i det förflutna. Glömmer alltid konsekvenserna och nuet när jag är inne i det här, för det här väger så mycket mer än allt det andra. Det rinner en tår ner från min kind samtidigt som ett leende pressas fram. Hur ska jag se på det egentligen. Det låter säkert galet, men det är som i ett kärnkraftverk, de starka känslorna bara pendlar runt runt och kan inte släppas ut någonstans. Att man kan få så staarka känslor för nånting, som kan göra så ont. Det är längtan, längtan tillbaka. För att komma tillbaka, på mitt eget sätt, eller det ändå sättet som egentligen är rimligt, gör jag sådär. Sluter ögonen och låter tankarna ta mig tillbaka. Det är helt underbart. Jag blir så jävla lycklig av det. Att för stunden påminnas om allt, om det, om dig. Allt som tillsammans blev helt magiskt, som en dröm, som var en verklighet. Det var inte en ända pusselbit som saknades. Det är synd att jag inte kan stanna där. Det är skillnaden mellan mitt sätt att ta mig tillbaka och det där flygplanet jag nämde. För med det, skulle man kunna stanna hur länge som helst. 
